„Ja, hon har förtrollat mig. men på ett annat sätt än han menar,“ liviskade korsriddaren och riktade sina ögon med ett ännu mera svärmande uttryck mot den gamla borgen. „Drömmare, huru länge skall du stå så der,“ sade hans vän, riddar Konrad — densamme han nyss talat med — „har du glömt vårt riddarvalspråk, hela clievaleriets valspråk : „min själ tillhör Gud, mitt lif tillhör konungen, mitt hjerta tillhör damerna, min ära mig sjelf,“ efter du förnöter ditt Iff i detta Ufvebo?“ „Just derför att jag mins vårt valspråk, vill jag blott i yttersta nödfall anfalla en värnlös qvinna.“ „En värnlös qvinna ! Kan den kallas värnlös, som har 200 skäggiga halfvildar till besättning och dessutom ett par ögon att kommendera hela verlden med?“ „Se så, äro vi nu der igen,“ inföll Alf i en ton midt emellan förebråelse och skämt. „När var du annat än der!k svarade Konrad i samma ton, „men,“ återtog han, „jag hitkom egentligen för att säga dig att vår återkomne kunskapare berättar att borgfrun på Ufvestad bereder sig till att göra ett utfall mot oss!“ „Nå ändtligen! det är just detta jag önskat och väntat på,“ utropade Alf, i det hans. drömmande utseende förbyttes till ett af mod och stridslust lågande och han bortskyndade med Konrad för att ännu en gång anordna allt till den sköna fiendens emottagande.