ligt riddarmaner, begärt ett samtal modi borgens herskarinna ute på neutralt område. Detta hade Gerda visserligen beviljat, men horn hade alldeles förkastat riddarens högst fördelaiktiga fredsanbud, emedan hennes fader, som var en stor kristendom shatare, sagt henne atlt den som ingick vänskapsförbund med de kristna på det högsta förtörnat gudarne. Alf åter, som under det korta samtalet med Gerda blifvit träffad af kärlekens pil, ville till hvad pris som helst söka vinna den stolta borgfrun och ville derför ej anfalla henne först lika litet fly undan. Samma föresats hade hon, hvarför flera veckor under overksamhet förgingo. Slutligen rådfrågade Gerda sina offerprester, hvilka förmenade det vara gudarnes vilja att man icke längre borde tåla de främmande riddarne så nära sig och sina offerlundar, derför beslöts ändteligen af Gerda att hon och hennes män skulle bortjaga de kristna, något, som de hedniska berserkerna med brinnande otålighet efterlängtat, hvarför glädjen blef allmän inom borgen, när borgfruns vilja i detta fall tillkännagafs. Från framstammen af sitt höga skepp kunde Alf se huru Gerdas smärta gestalt ilade på vallen bland de stridslystne krigarne, hvilka hon gaf förhållningsorder. Hon var underbart vacker i sin krigiska drägt ; det höghvälfda bröstet inneslöts i en pansarbeklädnad, och på, hufvudet bar hon en lätt hjelm med hjelmknapp, arbetad i form af en ITf eller Uggla — vaksamhetens sinnebild — samt förde i den