högra handen ett svärd, lika ledigt som nutidens damer föra sina solfjädrar. Biddar Alf drog en djup suck i det han hviskade : „Antingen skall hon blifva min brud, eller skall jag låta genomborra mig af hennes hand, ty hon kommer att sjelf deltaga i stiden.„ Det var aftonen före den tillernade drabbningen. Gerda, nu iklädd en qvinlig drägt, satt uppe i jungfrubum och samtalade med sin förtrogna vän Ottilda, dotter till hennes faders vapenkamrat, gamle Hervord. „Hvarför skall du ännu lika hårdt förkasta den kristne riddarens fredstillbud?„ sporde den täcka, några år äldre Ottilda och betraktade sin vän forskande. „Derför att han är min tros fiende och förgörare och jag har svurit min faders minne att dö för hans tro.„ »Det är dock hårdt,„ återtog Ottilda, kring hvars fylliga läppar ett skälmskt hj erte varmt leende nästan alltid lyste, „att nödvändigt vilja fördrifva dessa ståtliga, höfviska riddersmän, som äro klädda i så perlprydda och strålande rustningar, och hvilkas barder sjunga så ljufliga sånger. Den lära de fått af hvita Krist är i alla fall så mild som vår sommardag 'och så stark som våra klippors rot. Hvarför icke hellre ingå vänskapsförbund med dem? Hatar du då hvita Krist så högt? Hvad ondt har då denne okände Gud gjort dig efter du vill döda hans folk?„ „O, tala ej om hans lära; jag vill ej känna den ty den kunde förlama min ann och