blodström öfversköljde den kallsvett, som döden frampressade på Hildigers panna. Framtvingande sina sista krafter, fattade han hennes hvita hand, riktade på henne en blick af outsäglig ömhet — och båda inslumrade för alltid. Bröderna blefvo med stor högtidlighet af sjökonungen högsatta i samma graf, och den sörjande, gamle fadren högsatte äfven strax intill med ännu större högtidlighet sin enda högt älskade dotter. Barderna hafva diktat sköna sånger om denna händelse, och en af dessa slutar sålunda: <poem>Och unga kämpen färgas af en blodström så varm Som stiger upp ur sköna Jungfruns liljehvita barm. Och berg och dalar greto vid den striden.</poem> Gerdas saga var slut, och en lång stund derefter sutto de båda vännerna tysta. „Hvilken bard har lärt dig den sorgliga sagan,“ frågade slutligen Ottilda. „Min fader har lärt mig den. Han framdrog den alltid som ett bevis på huru en redlig kämpe håller sitt löftesord; derför förstår du att jag, som nu är i hans ställe, måste vara utan nåd och barmhertighet mot den kristne riddaren, om han ock vore mild och ädel som gud Balder sjelf.“ „Jag skulle nog kunna omtala en gladare saga för dig“, sade Ottilda, “men det är nu sent; vi måste hvila till morgondagens förestående strid.“ De båda unga amazonerna gingo att bortsofva en stund; morgonväkten skulle finna dem i full • slagordning.