Emellertid vandrade riddar Alf oroligt fram och tillbaka på sitt stora skepp. Hans ögon sköto blixtar mot de mörka konturerna af Ufvestads borg. „Skall hon eller jag segra?“ frågade han sig sjelf. „Skall hon eller jag stadna på platsen eller skola vi kanske båda?“ “Icke så mörk i hågen, min älskogsriddare“, ljöd Konrads glädtiga stämma. „Några ursinniga berserkar och förtrollande qvinnor skola vi lätt tillfångataga, och sedan...“ „Ja, och sedan skall hennes hat mot mig stegras“, inföll Alf. „Åh, du känner icke sinnelaget hos dessa nordiska qvinnor“, svarade Konrad. „De älska hos mannen framförallt tapperhet och mannamod, afsky vekhet och pjunk nästan mera än grymhet, och sjelfva äro de hurtiga och stolta som de höga furorna bland deras snöbetäckta fjällar. Hvarför skulle den sköna borgfrun hata dig för din öfverlägsna tapperhet? Ditt äfventyr kan ju sluta med ett ståtligt bröllop. „Du förgäter att hennes och min öfvertygelse aldrig skall förenas, att hvarken hon eller jag någonsin öfvergifva vår tro.“ „Nå så tvinga henne! Jag skulle vara Alf den starke och icke begagna min makt.“ „Låtom oss iemna ämnet,“ svarade Alf; „må den heliga Guds moder beskydda vårt föreliafvande! *