Vid första dagbräckningen var allt ordnadt till strid. Gier da sjelf anförde sina män, men närmast sin person hade hon en liten utvald trupp af tappra sköldmör, hvilkas strålande ögon brunno af stridslust och begär att bortjaga de främmande riddarne. Alf med sina stålklädda män mötte de tappra amazonerna och deras kämpar, med lika stor ifver att blifva de segrande. Striden började med en till bitterhet gränsande häftighet. Blod flöt i strömmar, och den hedniska hjeltehären tycktes vid åsynen af det myckna blodet råka i verkligt berserkaraseri; dess qvinnor stredo som lejoninnor -och dess män som vildar. Glerda ordnade och uppmuntrade alla, men tycktes undvika att med egen hand nedhugga någon. Ett par gånger hviskade hon: “det var dock ett grymt löfte min fader tog af mig. Hvi skall jag så obarmhertigt döda dessa menniskor, som aldrig förolämpat mig? Dock — gudarne fordra denna strid!“ och åter flög hon dit der striden stod häftigast. Alf hade gifvit alla sina män den strängaste befallning att ej anfalla Gerdas person och att i allmänhet undvika onödiga grymheter. Han sökte alltjemt att komma i handgemäng med Gerda sjelf, men hon deremot undvek honom, och då Ottilda, som troget följde Gerda, såg detta, frågade efter orsaken, svarade borgfrun : “jag vet icke, men en oförklarlig känsla hindrar mig att utgjuta ridda-