Alfs blod; jag kan det icke, gåfve lian mig ock tusen gånger döden, “och —“ Ett skarpt hvinande ljud strax invid hennes sida afbröt samtalet. Det var en tung stridsklubba som kraftigt nedföll på Alfs glänsande hjelm, i samma stund han stod i begrepp att framspringa till Gerda. Ett ögonblick vacklade riddaren, clerpå reste han sig hastigt, afryckte den af slaget buckliga lijelmen från sitt hufvud, torkade hastigt blodet från pannan och stod så nära Gerda att han tyckte sig höra hennes hjertas slag. De stodo nu inför hvarandra öga mot öga. Alfs högresta, kraftiga gestalt syntes ännu högre ; hans blottade hufvud böjdes vördnadsfullt inför henne, hans ögon tycktes vara fastvuxna vid hennes drag, och han frågade slutligen med något osäker röst: säg stolta borgfru, vill du ännu icke ingå förlikning med mig?“ Gerda stod som förtrollad af hans flammande ögon. Armen, som förde hennes vapen, nedföll vid sidan och hon kände sig förlamad, när deras blickar möttes, men snart hemtade hon sig ocli svarade: “Nej, jag måste strida mot dig, min trosfiende.“ “Nå så hugg då till,“ sade Alf i det han gick henne ett steg närmare och uppslet bröstharnesket, hvarunder syntes en i glänsande, österländska färger virkad beklädnad. Gerda studsade när hon såg honom på en gång trotsigt och ödmjukt uppmana sig att gifva hans obeskyddade bröst dödshugget.