“Nej, jag mördar dig icke, tappre riddare,“ sade hon hastigt, “må du falla i öppen strid mot mina män, jag ger dig icke banesåret.“ “Nåväl,“ svarade Alf, “efter du jemt förkastar fredstillbuden, så låtom oss strida tills ingen blodsdroppa flyter mer Här på platsen. Vi äro nu i hvarandras våld; hvem af oss som stöter till, blir segervinnaren; men icke heller jag vill begagna mig af tillfället. Samla omkring dig dina tappraste män, ty en vild stridslust har vaknat inom mig; vi måste båda dö.“ Han blickade djupt in i hennes ögon. En minut stodo båda tysta och så nära hvarandra, att blott en alnslängd åtskilde dem. Men då Gerda ingen ting yttrade, drog sig Alf långsamt till baka bland sina män. Striden, som hade upphört, medan de båda anförarne samtalat, började ånyo med fördubblad häftighet. Den fördes med lika tapperhet å ömse sidor, men Alfs, i ordnad planmessig strid mera öfvade män, fingo nu öfvervigt öfver de hedniska kämparne, som slogos med blindt raseri. Alf kämpade som en förtviflad och tycktes söka döden öfverallt, på samma gång han sjelf spridde död och förskräckelse omkring sig. Han blödde redan ur flere djupa sår, men aktade det icke. “Ändtligen,“ mumlade han, då han varseblef Gerdas blanka hufvudbeklädnad på kort afstånd från sig. I ordets sannaste bemärkelse högg han sig en väg fram till henne; hon studsade, när hon såg honom så nära, och förde