sitt svärd på ett sätt, som tydligt tillkännagaf att hon ämnade försvara sig, men icke anfalla. Med ett språng stod Alf helt nära Grerda och innan hon kunde förhindra det, vred han vapnet ur hennes hand, fattade henne hårdt om båda händerna och ropade: “Nu, stolta borgfru, är du min fånge, och tillsammans skola vi antingen lefva eller dö!“ Derpå tog han henne i sina armar och bar henne som ett barn, hårdt slutet till sitt bröst, genom tumultet ner till sitt skepp. När Gerdas folk såg sin unga anförarinna fången, rusade de vildt tjutande efter för att befria henne. Deras allarm öfverröstades dock af jubelropen från de kristna, hvilka snart nedgjorde eller som fångar släpade med sig de öfverblifna af den lilla tappra hedniska kämpahopen. Snart herrskade på skådeplatsen för denna korta, men vilda strid den djupaste tystnad, blott afbruten af en och annan dödsrossling och då och då af ett halfqväfdt jemmerrop af någon sårad. Emellertid hade Alf med sin dyrbara börda kommit helt nära sitt skepp. Han tryckte Clerda allt fastare i sina armar och hviskade till henne : “för första och sista gången klappa våra hjertan emot hvarandra; jag älskar dig mera än mitt lif, derför skola vi ock dö tillsammans i vågens svala famn —“ och han tryckte en brännande kyss på hennes läppar. Grerda hade genast insett fruktlösheten af ett försök att slita sig loss, så länge Alf fast-