Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vill ditt bo uppsöka, milda dufva.
Dit ingen rofsnål fågel hittat au.
Det är den enda fristad, hvaruti
Orkanen ej fått plats att veckla ut
Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar.
Claes Flemings allmakt sträcker sig ej dit.
Mitt välde vidtar vid dess helga gränsor,
Som honom och livad honom tillhör stänga
Om denna fridens lund ej hägnats här,
Min själ ej blifvit mina striders valplats:
Och stormens vinge skulle sopat redan
Mitt stoft från något af min hembygds slagtfält.
Han tager några steg för att gå ut genom dörrn i fonden.
Dock re’n hon nalkas. Fastän stegens ljud
Ej nå mitt öra, hjertats klappning hviskar
Det dock tiil mig med aningarnes stämma.
Matilda inträder. Daniel Hjort betraktar henne med oroligt
forskande blick och fortfar:
Men ack! en töckenförlåt tyckes stänga
Mig äfven här från fridens helgedom
Matilda räcker honom under vemodig tystnad hauden.
Scen 11.
Bengt Bonde (slumrande). Daniel Hjort. Matilda.
Daniel Hjort. Du ler ej vänligt vid min ankomst ou
Som annars alltid. Ack! jag mig förvänja
Vid denna solblick hunnit re’n. Ej skogen,
Den dystra, vet, att dagen re’n är inne,
Om ej en stråle uti morgonklarhet
På skogens mörka panna kysser sitt:
God morgon! Så det icke heller dagas
Uti min själ, om dagen ej bebådas
Utaf en stråle, kommen från ditt inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
