Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matilda. Är det af mig dn väntar ljusets klarhet.
Du, som den vårdkas tändt, hvarefter jag
Har styrt de stapplande och svaga steg,
Dem endast du ledt fram ur natt och töcken.
Daniel Hjort. Kanske din liknelse har sken af sanning,
Så visst som min en sådan uttryckt helt.
Det vardt min lott att, sjelf skeppsbruten, finnas
Till hands för dem, som samma öde drabbat
Och blifvit kastade mot samma klippor,
Mot hvilka jag, med krossadt hjerta, trycktes
Jag endast kunnat tända då och då
Ett ringa bloss: med det jag stråten visat,
På hvilken mödofullt jag sträfvat sjelf.
Men icke jag fått makt att natten jaga:
Dess välde syntes blott ån mera gränslöst
Sig breda kring den gnista, som jag väckt. —
Men i ditt öga log en morgonstrimma,
Som blott behöfde vilja: varde ljus!
Matilda. Du aldrig förr har talat så till mig.
Jag nästan grips af bäfvan, när jag hörer,
Att ur min natt du väntar dig en morgon.
Jag hittills föga mer än intet varit
För dig. Du gaf mig tröst och talte än
Om hopp, när jag det trodde bortdödt liksom
De alla, hvilka jag med kärlek mindes.
Jag var för dig en oerfaren flicka,
Hvars enfald du med vänlig klarhet skingrat,
Och endast misskund tycktes stärka dig
Att icke tröttna vid den svaga, hvilken
Ej hade något au dig ge tillbaka
För allt det goda, du på henne slöste.
Och än jag är densamma, som jag var:
Min tacksamhet, den är väl lika varm
Som förr annu — men är ock lika — svag.
Daniel Hjort. Du är ännu densamma, som du varit:
Stark i din rustning, den du kallar svaghet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
