Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan. Ja, du har rätt: dig ville jag ju sluta
I mina armar in!
Karin. Mig såg du icke,
På mig du icke tänkte, då din blick,
Så tjust som tjusfull flög kring dalens gröna
Och våra sjöars stora slätter blå;
Och blottande ditt hufvud, omkring hvilket
Nedflöto lockar, likt en hjelm af guld,
Du ropte: ttGud, hur god var icke Du,
Då Du allsmäktig skapte Kangasala!”
Johan. När detta utrop undslapp mig, helt visst
Mitt öga ren sig vändt från Wesijärvi
Och låg i djupet af de skönsta ögon,
Som någonsin sig speglat i dess bölja.
Karin. Inför vår unge hertig trädde flera
Af nejdens flickor uti hvita skrudar
Och blyga som de blommor, dem vi strödde
Uppå hans stig.
Johan. Nej, nej! Der endast fanns
En enda flicka, blott en enda blomma.
När jag såg henne, vissnade kring mig
Hvart blomster i naturen och bland menskor;
Och hon stod ensam qvar, en rik ersättning
För allt, som måste fallna, så att hon
Bevisa fick, hur rik på fägring verlden
Yar ännu då, när hon allena förde
Dess hela skönhets hiralaljufva talan.
Karin. Du kommer utantilis ännu ihåg
Allt, hvad du sade då och kanske — tänkte.
Johan. Om ock ett sekel skulle stappla upp
Sin gråa massa utaf år emellan
Mig och den stunden, skall jag minnas den.
Och om jag också kejsarkronan hölle
Förbländad i min hand — midt ur dess glans
Och härlighet jag skulle varsna än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
