Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett sammanträngdt referat af hvad kritiken hade att
säga om häftet, hvilket gick jemförelsevis mindre hårdt
an-tastadt förbi än det första, följer här nedan:
»»Helsingfors Morgonblad", som till först tog ordet (i n:o 97 för 17
Dec. 1846), anslog denna gång en aktningsfullare ton, ehuru tadlet är
enahanda som förr. Här finnes mycket, menar recensenten, som med
författarens originelt genialiska vårdslöshet blifvit utkastadt och dervid förolyckats.
,»Guldet är ofta nog så inpackadt i en massa af lysande slagg, att man
be-höfver både hammare och degel för att få det rent och soffradt." Det vill
alltid gerna brista i fragmenter för honom, men bJand dem hittar man ibland
skönheter, som vitna om skaldens rika, men obändiga och oordnade inre.
Cygnaeus är en svårläst poet och kan aldrig bli hvad man kallar populär.
Hans kärlek för poesin tyckes vara för stor för att låta afskräckas genom
en otacksam allmänhet och omedgörliga recensenter.
Topelius åter yttrade (i n:o 4 af „Helsingfors
Tidningar14 1847) om dessa dikter bland annat följande:
Cygnaei vana är mindre att beskrifva än att skrifva öfver ett ämne.
Huru stor och skön vore ej hans dikt, om den praktfulla, poetiska
strål-dagem finge tömma sin glans på ett föremål. „Men hans sångmö går sin
bana ’fram likt en sierska, hvars blick oaflåtligt riktas mot tusen öfverjordiska
stjernor i qvälldunklet, hvilken derför icke ser hvaije liten sten, som hon
snafvar uppå och, om hon äfven såge den, försmår att undvika den genom
minsta omväg. — — Hvaije varnande: se opp! är på henne förspildt, och
så återstår då ej annat än att hafva fördragsamhet med den egensinniga och
följa hennes färd efter hennes sätt öfver berg och backar, så länge man
förmår, med blicken städse riktad mot upphöjda mål." Recensenten medger,
att detta är tröttsamt, men man blir rikt belönad för sin möda, och man
finner i detta häfte som i Cygnaei tidigare vers en brinnande beundran för det
ädla och stora på jorden samt en varm fosterlandskärlek.
Först i Juli-häftet af *Literaturbladeta för 1847 blef
Snellmans recension synlig.
Han framhöll, att i dessa stycken allt mer och mer en bestämd
riktning uttalar sig hos skalden: de lifvas af ädel värma för mensklighetens
etiska sträfvanden samt uttala de tankar och känslor, som leda till handling
för ett allmänt mål, för tankens och ordets frihet, för rätt och fädernesland.
Desto mera är det att beklaga, att poetiska alster med så stora, rättmätiga
anspråk att tillhöra skaldekonsten sakna koncentration och konstnärlig full-
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
