Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ov i ,,Elgskyttarnt“ och „Hanna.14
183
«Famlade, fattade tag och slängde den stretande Paavo
Lätt, som en stampsäck, ned frän den sotiga muren i golfvet,11
icke förekommer som en särdeles intagande person — ehuru det
ej lian nekas, att hans känsla af att vara den ^bättre11 är
målande, så väl hvad honom sjelf beträifar som än mera i
hänseende till dem, hvilkas gästfrihet hau njuter — skiljas vi som
goda vänner, sedan en sådan solstråle på honom fallit, ty den
är tillräcklig att upplysa, det denna »husets man11 med
gränslöst förtroende lemnas qvar att hålla vård och vakt om hela
gården, och att han älskade ej blott (.syrsornas11, men äfven
t,barnens” sällskap. Lika så är det oss omöjligt att med den
ringaste ovilja ihågkomma något enda af de krumsprång, den
varubeprisande Ontrus både med själ och kropp inför våra ögon
gjort, då vi se de klarttindrande tårarna rulla ned på hans kind, när
,.Som en boning ljnf, flöt saknaden genom hans ådror11,
vid tanken på hemmet, såsom det allt står att läsa uti den
homeridiska återblicken derpå vid slutet af åttonde sången. Men
ingenstädes röjer sig likväl skaldens försoningskraft mäktigare,
än då han icke tager sin hand från den skröpliga halta Kebecka
— hvilken i början befinner sig till en del, denna del är
visserligen ej den kortare foten, men snarare den lilla lemmen
tungan, nästan inom karrikaturens stygga landamären — utan
att förlika henne sjelf med verlden och oss med henne sjelf,
sedan hon efter sin rörande klagan öfver att sitta
,,Som — på trädet ett löf, fjolgammalt och vissuadt-1
blifvit forslad af den välaktade herr kommissarien till bordet,
hvarvid bon lemnas välsignande gamla och unga.11 I allmänhet
är den rol af fredsdomare mellan ödet och dem, mot hvilka det
förbrutit sig, hvilken tillfallit denne småherre, förträffeligen utförd,
framför allt förekommer det mig så, då han lemnar tiggarn Aron
en hviloplats vid lifvets sena qväll, hvarifrån han på ena sidan
kan kasta minnets återblick på sitt framfarna vexlande lif,
hvilket här så bjertgripande elegiskt blifvit tecknadt, och på den
andra skåda lugn mot kyrkogårdens
,,borg, der inom den hägnande muren.*1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
