Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det är den gamle »enögde Odin’1, som med styfva fingrar
knäpper på grofva strängar. Ett så elegant skämt som t. ex.
det, den fördomsfria grefvinnan Amalia tillåter sig uti en och
annan strof af den fröjdesång, hvarmed hon undfägnar den
lyssnande publiken, förekommer ej ens i .^Elgskyttarne*’1, hvilkas
nerver likväl mången annan skald säkert hade trott kunna tåla
vid ett och annat, och än mindre i „Hanna."
Men det kan synas hög tid för mig att öfvergå till en
närmare exposition af de sensationer, detta senare blad af den
stora taflan väckt, på hvilket herr Runeberg lika troget som på
det första målat det finska folklifvet, men denna gång detsamma
uti dess skönaste national drägt. Ty då JElgskyttarne’’ i
allmänhet påminna om den flamländska skolans allvarliga manér,
möter oss deremot Hanna" skimrande, solbelyst, ljuf, som om
den på duken blifvit framkastad af Claude Lorraines glödande
pensel, och mellan sjelfva grunden, lokalen, hvarpå Elgskyttarne
vandra fram, och den, hvaröfver Hanna et kom. ^styra sin färd11,
„lätta med sväfvande steg, som liade ai’ vingar de lyltats",
röjer sig samma ofanteliga olikhet, som mellan någon nejd i
vårt fädernesland, sedd en kulen Januaridag och densamma, när
man återsett deu, sedan en rosenvingad Juniqväll, buren af milda
fläktar, sänkt sig öfver den. Nu ha drifvorna aUaredan i
glädjetårar förrunnit; sjöarnas obrutna jättespeglar emottaga åter,
strålande af den befriades fröjd, obehindradt gästbesök från de
grönskande, blommiga stränderna, och från Herrans stora, klara
blå öga tränger oemotståndligt midsommarens herrliga solblick,
full af oändlig kärlek, ned till kullames höjd, till fjärdarnas och
menniskohjertats djupaste djup:
,,Solen sänkte sig ned och skymdes af bergen i vester.
Mild, som en brud, var aftonen dock. Gnidskyar i luften
Summa och strålade ljus mot jorden, och l jummande vindar
Kommo från ängarne än och iekte med ångor af blomstren.u
Hvem skulle väl få det infallet att strida mot en natur,
sådan som den i dessa verser skildras? Icke är det åtminstone
det finska folket, hvilket städse af våldet endast kunde öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
