Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om „B?g$kffttarmi‘* och "Hattua." 191
mannas, men af kärleken känt sig oemotståndligt hänfördt. Nu
herrskar sommarns obestridda herravälde, och med glädje ser
detsamma, som uti ■.Elgskyttarne7’ uppträder med björnstyrka,
kämpande mot vinterns isande makt, spiran i den förstnämndas
bänder. Menniskorna, som der visa sig slutna inom sig sjelfva
och sina hyddor, bringas af fröjden öfver ljuset och värmen
utom sig och sina boningar. De skynda att berga hvad
stunden gifver, dock denna gång icke som vanligt: avid hårdare dar
och mödosammare pligter1, under tungt arbete, med svett och
vedermöda, men autan sin möda och stridT!, ty skörden utgöres
af fröjd och frid och förhoppningar. Midsommaraftonen är ju
naturens julqväll, och firande den tända folken, liksom då de
begå mensklighetens heligaste, ljufvaste högtid, sina glädjeljus,
icke fruktande, att det kunde som förmätenhet tydas, att det
kunde se ut som om de skulle ha lust att parodiera verldsljuset,
men de göra det, drifna af innerlig känsla, utan allsköns
beräkning, af hvad slag det än vara må, utan farhåga för följderna,
i sitt bjertas fromhet, emedan de icke äga någonting annat, som
vid hvarje tillfälle, då barmen svallar öfver, kunde så uttrycka
deras känslor, som det mot höjden sträfvande ljuset, om iin
tändt af svaga bänder. Det säges, att nationernas sinne för
sådana folkfester liksom för så mycket annat, hvilket fäderna
älskade, skall vara utnött på många ställen, i synnerhet der man
för tidsfördrif den ena gången efter den andra hellre anställer
fågelskjutningar af högst sällsam och ohygglig art. Detta är
lyckligtvis ännu icke fallet med finnarne, och midsommaiqvällen
återvänder på de flesta trakter till dem med sin glömska af
öf-verståndna mödor, af strid och tvedrägt, och alågorna tändas i
natten1’ — — —
— — — „högt på den sandiga kammen”,
der hvarest:
„Höja sig iuror mot skyn. halfbrända, med glesnade kronor."
»Det. tinnes hos menniskorna en allmän böjelse att se uppåt,
att beundra, och att älska det beundrade, och om det gifves
stunder, då en gemensam känsla af brödraskap går igenom mensk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
