Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stinna ihåligheter, utan fasta kroppar med en kärna af själ nti
sig. Och denna kärna, denna själ var anden, som gaf lif ocli
lyftning åt folkens sjelfniedvetande. Vissheten att i fred omsider
få beherrska verlden ingaf de augustinske romarne en helt annan
känsla af eget värde, än äfven den stoltaste herre i Arpinum
någonsin kunnat erfara. De mediceiska florentinarne, stående
emellan forntidens höga andar, som bland dem väcktes till nytt
lif, och de stora bilderna, hvilka bebådade ett nytt tidehvarf för
konst och vetande, hade dock mera märg i benen än en
saminets-klädd fotapnll under den präktiga Lorenzos fötter. Och Ludvig
xrv: s Frankrike var detsamma, som begynte känna på sig, att
dess vilja, när det henne så behagade, kunde föreskrifva Europa
lagar, eller att i värsta fall dess svärd åtminstone vägde lika
tungt som hela den öfriga verldsdelens tillsammantagna.
Ett enda bevis derpå, att det föga eller intet betyder, huru
beskatfad den ande år, som råder i ett folk, hvilket ser en
herrlig poetisk literatnr bland sig uppspira, kan nian dock ur
mensklighetens literaturhistoria utleta. Men detta bevis är så
öfverraskande, så skenfagert, att det åtminstone vid första
påseende tyckes demonstrera fulla motsatsen af allt, som för ö fri et
i hithörande fall gäller såsom regel. Det är ttden underdåniga,
tropligtiga tyska nationen11 — såsom hon sjelf fann lämpligt att
genom sina representanter vid riksdagame i Regensburg benämna
sig — som erbjuder det anomala exemplet. Så sönderbrutet och
misshandladt samt i följd deraf förödmjukadt har väl knappt
något folk, vare sig stort eller litet, någonsin varit som det tyska
på den tiden, då dess literatnr blomstrade opp till ett tior,
oerhördt som dess förnedring. Men icke heller bär åstadkom
det lilla Weimarska hofvets välvilja underverket att i en
själarnas öken framkalla en andens vår, ehuru den oförgängliga
för-tjensten tillkommer detsamma att icke hafva låtit Schiller och
tiero andra den tyska literaturens högsta heroer förgås af svält
på en tid, då den nation, de tillhörde, på sin höjd förstod att
understödja dem med önskningar, lika fromma som vanmäktiga.
Med hvad sken motsatsen än må söka göra sig gällande,
står likväl äfven i detta fall den satsen fast, att endast anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
