Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord sammanställas, utan att det ser ut, som hade endast
hår-dragna likheter blifvit sofistiskt tvungna att stå invid hvarandra.
Sägnerna, på få undantag när, förflyta oss in medias res.
Vi inse väl, att en mängd saker passerat; och epiken skulle ej
underlåta att vidlyftigt göra oss underkunniga om allas
antect-dentin, hvarom vi sväfva i okunnighet. Men Sägnerna, deri
liknande den antika tragedin, gifva oss ej stort annat än vinkar
om det förflutna. Vi måste åtnöja oss med att låta
sammantränga vårt intresse inom ett skarpt slutet och begränsadt helt.
Hvad som skall tima, sedan skådespelet är slut, det få vi ej
veta. Knappt en flygtig aning derom väckes då och då i vår
själ. I motsats mot den moderna tragedins kraf, uppträda
Sägnernas hjeltar redan ifråu begynnelsen fullfärdiga. Dessa
våldsamma omkastningar, som den moderna subjektivitetens
enorma fördjupning föranleder äfven i dramat, ega i Sägnerna
icke rum. Såsom redan förut antyddes, hafva Sägnernas gestalter
denna tidiga fullfärdighet gemensam äfven med epikens. Men
de stå dock i detta hänseende vida närmare den antika tragedins
heroer. Ty dennas liksom Sägnernas karakterer framträda
energiskt koncentrerade. De hafva i hvartdera fallet alla sina
egenskaper genast till hands: behöfva ej hopleta dem, der de ligga
förströdda i händelsernas tillfälliga öppningar. Äfven den
plastiska arten hos Sägnernas gestalter ställer dessa närmare den
antika tragedins. Emedan de ej framställas behäftade med
moderna själskonvulsioner, kunna de både stå och falla med denna
lugna hållning, på hvilken den tragiska hjeltinnan satte så stor
vigt ända in i dödsminuten. Om Hans Munter heter det
uttryckligen:
A*an att sakna, van att tåla,
Var han maa att allt fördraga,
Allt, ja, utom ett — att klaga:
och deri likna honom alla hans olyckskamrater af båda könen.
Och om dessa ej kunna härutinnan jemföras med de antika
tragiska hjeltarne och lijeltinnorna, är det endast derför, att de i
detta hänseende stå öfver dem. Sjelfva den herrliga Antigone
tror, i sin antika naivitet, sig ingen anledning hafva att tillbaka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
