Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla en hjertgripande klagan öfver sitt tidiga olycksöde. Men
den ännu mera naiva finska flickan i t,Molnets broder71 jublar
öfver sitt. Ännu mindre hafva de vilda utbrotten af
Telamoni-erns, Filoktetes’ och sjelfva Herakles’ förtviflan och smärta aågot
motstycke i Sägnerna. Men författaren skulle knappt tro, att
denna brist på tragisk klagolåt kunde åberopas såsom bevis mot
hans åsigt angående Sägnernas om än aflägsna förvandtskap med
den antika tragedin.
För öfrigt anträffa vi, hvarthelst vi i Sägnerna vända oss,
en afgjord tendens till det, som för ett ämnes tragiska
behandling alltid är det väsendtligaste. Medan det episka skaldeslaget
älskar att låta tilldragelserna framträda i form af berättelser,
dem skalden, stående ofvanför eller åtminstone utom det
skildrades krets, i godan ro uppdukar: medan lyrikern, ställande sig
sjelf i närmaste förbindelse med sitt ämne, söker genom tillhjelp
af reflexionen att höja dettas vigt och betydelse: låter den
dramatiska dikten sina hjeltar ej blott genom egen handling visa
hvad de vilja och således hvad de äro, utan också föra sin egen
talan. Detta senare eger dock endast undantagsvis rum medels
monologen. Ty för uttalandet af det, som de dramatiska
personligheterna hafva på hjertat, är dialogen det både lämpligaste
och vanligaste sättet. Såsom bekant är, hålla väl äfven de episka
hjeltarne ofta nog långa och breda tal. stundom under
förhållanden, om hvilka man ej kan begripa, huru tiden och rummet
med-gifvit dylika expektorationer. Men äfven de episka talen och
samtalen stanna för oss i ett aflägset fjerran, och berättelsen om
dem gör ej ens något försök att förminska detta afstånd. Lyrikern,
som tycker om att höra välljudet af sina egna ord, kan endast
i sällsynta undantagsfall låta en dialog falla sig i talet. I
Sägnernas lyriska partier skulle man förgäfves söka sådana undantag.
Om mau t. ex. tänker på ^den femte Juli”, skall man finna
Fänrik Stål så fördjupad i de minnen, den dagen hos honom
framkallar, att det ej ens kan falla hans enda åhörare in att genom
invändningar föranleda en dialog.
Äfven det senast sagda torde lemna ny bevisning för
författarens påstående, att jemte det lyriska ett dramatiskt element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
