Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig, som födt en son lik denne, och genom mången tärnas stilla
hjerta flög kanske en känsla, som hviskade om, huru silli den
hand vore, hvilken finge hvila i en sådan ynglings, för alltid
förenad med denna.
Och visserligen var också Nervänder lycklig i den stunden.
Såsom de flesta naturer bestämda till att stiga framför deras
folks första led hade Nervander behof af att uppbäras af detta
folks erkännande och bifall, liksom allt, hvari lif pulserar, då
det höjer sig från joi-den, känner behof af värma och solljus.
Men vida mer än ur dessa allmänna skål gjordes honom nu
behof af pris och bifall i följd af ett enskildt, personligt,
näragående motiv. Han behöfde qväfva under jubelsorlet, framlockadt
af hans intellektuela öfverlägsenhet och förtjenst, en röst
klagande i hans innersta, hörbar endast för honom sjelf, öfver en
ungdomsförseelse, hvars följder han ännu icke hade kunnat
godt-göra. Och äfven under den friska lagerkransens skydd flög då
och då öfver detta herrliga anlete, vackert som en ung,
triumferande imperators, en förbiilande skugga, af få likväl bemärkt,
der han sågs i gladaste ljus, och till hvars orsak nästan ingen
— utom han sjelf och ännu en annan — anade.
Man vänte ej, att jag skall uppehålla mig här vid detta
förhållande, jag nu nödgats antyda, emedan det haft det
afgjor-daste inflytande på Nervänders hela lif. Endast motsträfvigt
har min tunga böjts till att i förbigående vidröra det. Sjelf har
Nervander framsuckat en häntydning derpå i ett nattligt dystert
stycke, hvilket jag skulle våga anse såsom ett ibland de
förnämsta skälen, som betaga oss anledningen att för mycket
beklaga, att besagde förhållande någonsin egt rum. Ty detta har
ju sålunda framkallat icke blott den yppersta produkt af
Nervänders poetiska förmåga, utan äfven ett poem jemförligt med
de yppersta stycken åt samma håll i hvilken poetisk literatur
som helst. Må det vara mig tillåtet att derur utbryta några
strofer:
„Ja undra ej, om ej min sång Dig ter
Den glada yngling, som så väl Du kände,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
