Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höjden af förmätenhet att vilja streta emot sitt öde, ifall det
uppenbarat sin hårdhet i en så älskelig skepnad som den der
klippan. Hvarföre icke unna åt densamma ett så ringa
nöje-som att krossa ditt hjerta, såsom om det aldrig slagit, ifall den
funne sin ro i denna oskyldiga lek!
Se! Patroklos är ock fallen, som dock större var än du;
och du ville hålla dig evinnerligen upprätt?
Hade en svallvåg i detta ögonblick, då jag hängaf mig åt
slika undergifna betraktelser, begagnat sig af tillfället att slunga
mig emot den vackra klippan, är det mer än sannolikt, att de
skulle dött med mig då. Händelsevis försummade svallvågen
dock det rätta ögonblicket, och endast derför är jag nu i
tillfälle att begagna detta till deras meddelande. Innan den våg
hann fram, hvilken med förunderlig, Medelhafvets böljor egen
hetsighet ämnade låta mig fresta på, huru ljuft det hade varit
att sönderbrytas mot hällen, som syntes mig så berättigad till
slikt offer, ilade åter andra tankar genom min själ. De påminte
derom, huru mycket skönt och herrligt än fanns qvar på jorden,
äfven om Pästum förblef Pästum, och huru mycket ädelt det ännu
återstod, för hvilket det vore bättre att lefva, än det skulle varit
att dö för en klippa, om ock tusen gånger älskligare än den
vid Amaltis strand. Kom så störtvågen, men jag kämpade med
yttersta ansträngning emot dess våld. När jag lyckats arbeta
mig fri derur, såg min själ ej utan nöje på den vunna striden.
Om jag ock ett ögonblick förut hade tyckt, att Nervander
bordt betrakta sin uklippa’n med samma tillfredsställelse som
jag min Amalfiska, hade jag ej hjerta att tycka så mer. Den
natur, som i alla lefvande väsenden väckt sjelfbevarandets
instinkt, må ock bära ansvaret för den cyniska egoism, som
ligger i dessas lust att — lefva. Endast sjelfspillingen köper sig,
ehuru något dyrt, fri från medvetandet af en sådan egennytta.
Medan det i Frankrike led till aftonen med ttden gamla
goda tiden,n anträffade en af dennas sista stöd, ministern de
Vergennes en ung skribent, hvilken syntes honom hafva
betydligt missbrukat de privilegier, rättigheten att uppehålla sin exi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
