Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som stigit upp till honom ur djupet af våra landsmäns brost.
Och knappt ett decennium hade ilat siij kos, då vände
Alexander tillbaka till våra klara fjärder åter, i hvilka tusen blommiga
öar se sig i spegeln, seglade ner på våra skummande forssar,
hvilkas grönskande stränder skyndade till hans möte, spridde
glädje och ljus i våra urskogar, dit strålen af intet .fursteöga
ännu trängt fram, sedan Wäinemöinen i deras natt slog sin
kantele, och trotsade våra sjöars böljor, då de stolta öfver den
ovana, dyrbara bördan, de fingo lyfta, hafslika yfdes.
Der stod han nu ensam med detta omätliga förtroende,
sådant det endast kan bo i gudarena sinnen, i ödemarker, der
våra förfäder fordom sökt en nattomhöljd tillflykt för sina, af
hans förfäders härskaror hotade lif; på spillrorna af borgar,
dem dessa störtat, nedkastande åt sig minnesvårdar af sin
stränga framfart; der stod han ensam på valplatser, der hans
egna kämpar blödt tillsammans med våra, fjerran skild af berg
och dal, af sjö och skog från sina kejserliga städer och från
dem alla, som lågo hans hjerta närmast.
Och likväl gömde des6a fattiga, ödsliga nejder skatter,
dem han aktade högre än purpurskenet, brinnande på den
rikaste furstemantel. Hvart helst han riktade sitt fridsälla
segertåg, oändligen skönare än någon ännu på blodig stridsvagn
fulländat, der strömmade till hans möte glädjedruckna hopar,
som från ödebelägna, vidt aflägsna nejder, der de qvarlemnat
sina hyddor tomma, hade sträckt sin kosa på tusen stigar och
spångar emot hans stråt för att låta en huld blick gjuta sig
ned öfver dem, för att uppfånga om också endast ett vingadt
ord, flygande från hans läppar. Och de lyftade sina späde upp,
högt, på det att desse af en enda vänlig helsning — om
hvilken sorgliga aningar hviskade till de äldre, att den äfven
skulle blifva den sista — det eviga afskedets — måtte åt sig
berga för alla återstående dagar sitt skönaste barndomsminne.
Der stodo nu desse annars så lugna männer med
klappande hjertan oroligt väntande på stranden, mot hvilken vindarne
under stormande lek kastade den skummande vågen. Desse,
som aldrig iinnu vetat darra för faror, hvilka hotat dem sjelfve,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
