Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem, som skola byggas på grundvalar, lagda af dem, hvilka
bestått profvet. Den öfver allt annars till föraktlig mening
nedsjunkna benämningen: ^trivial’1 har mäktat försvara en ädel
betydelse endast, när den fästats vid ordet: skola. Måtte ej
framtida läroanstalter i fäderneslandet bidraga till att fästa en nota
ignominiae vid den benämning, de komma att bära! Vår
ansträngning kommer väl föga eller intet att tagas i beräkning
vid denna slutdoms afkunnande. Men det ansvarsfulla af vår
skyldighet förminskas doek deraf ingalunda.
Och utan tvifvel hafva skolorna sällan haft en mera
makt-påliggande betydelse än just i våra dagar, då så många nyväckta
lifsfrågor i trons och vetandets, teorins och handlingens vida
sferer med otålighet vänta alla på svar: då verlden i stort
befinner sig nästan i samma fördömmelse som detta vårt lilla
skolsamhälle. Af dess gamla byggnad qvarligger i denna stund
endast sorgligt grus, medan den nya ej ens hunnit grundläggas än,
och mau får provisoriskt draga sig fram, hvar och huru det
låter sig göra. Oändligt ansvar ligger på läraren, som skall
gifva den första riktningen åt menniskobarn, hvilka böra arbeta
sig fram till stadgad öfvertygelse uti en sådan tid. Den
ungdom, han ser omkring sig församlad, är ju lik en hop jullar,
hvilka fredligt hvila ännu på hamnens vid hemlandskusten lugna
yta. De veta ju ej, medan morgonens fläktar leka glädtigt med
deras vimplar, och det klara vattnet smeker deras sidor, att
kanske, innan dagen ännu nått sin höjd, de nödgas derute på
hafvet brottas mot korsande stormilar och slungas mot klippor,
hvilka måhända krossa mer än en af dem, lätt som vore det
endast en våg, den der brytes. I en tid, då allt blifvit så
drifvet till sin yttersta spets, att mellanlänkarne sönderbrustit,
då, för att begagna en stor skalds ord, på hvarje högljudt nja’*
ett lika högljudt .nej"" skallar såsom gensvar, då är det
sannerligen ej en så.ringa konst, som mången sig föreställer, att bilda
menniskor till sådan lifsbestämmelse, att gjuta i dem nog kraft
att stå, nog böjlighet att gifva vika för det oundvikeliga, så att
de icke i vansinnig dumdristighet låta sig krossas. Men om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
