Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röster, de hviskningar från förgångna tider och förgångna slägten,
som stiga manande upp till oss. De taga makten och betyda
mera än vi, som nu tala, tänka och kiinna och uppresa
monumenter; om de icke skulle fnnnits, skulle våra monumenter
vara ganska vanskliga, om de ens vore några. Yi stå här på
den mark, der den finska historien har tiere minnen än på
något annat rum; här hafva först tankar blifvit tänkta, som
frammanat handlingar, och dessa handlingar hafva äfven här
stigit upp, bestämdare, betydelserikare än på något annat ställe
i detta land. Om vi lyssna till dessa steg, uttagna i länge
sedan bortdöda tider, då kunna vi förnimma, huruledes hertig
Johan steg fram med djup, stark tro om storheten, om makten
deraf att införa kultur och konst i detta land. Här gick han
med sin Karin under armen i månskensnatten, här gick han i
solskenet med den stolta Katarina Jagellonica och trodde på
evigheten af några ögonblick.
Men ögonblicken hafva icke fått i sin makt att fängsla
evigheten och tiden; tidens vagn rullar sitt hjul och krossar
dem, som tro sig kunna hindra dess gång; så gick det också
med hertig Johans drömmar. När han vaknade, voro de förbi. Det
kom en annan tid; hans besegrare gingo på dessa platser, starkare
än menniskor hafva rättighet att vara. Det var Klas Flemings tider.
Äfven dessa tider gingo förbi, och en annan tid kom och en annan
man, för hvars steg man darrade här på dessa platser. Här
stod då en skara, icke så stor som denna här, dock utan tvifvel
ganska betydlig, med helt andra känslor äu de, som nu lifva
oss, ljudlöst, andlöst väntaude hvad, som komma skulle. Men
den vågade icke höja ett finger. Här! här föll den oskyldige
Johan Flemings hufvud. Gif rum! Gif rum! Kanske der finnes
något märke af hans blod, som marken under århundraden icke
hunnit suga i sig. Och Nemesis divina och Nemesis humana
gingo fram och straffade fädernes missgerningar på de oskyldige
barnen och beredde den nya tiden, som komma skulle.
Sådana minnen tala från denna mark, från denna plats
och från ett slägte, som lidit litet mer än vi och skrutit litet
mindre. Men om man också gerna fördjupar sig i dessa tider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
