Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personligheter väckt — ett deltagande, som ingen siareförmåga ännu
för ett fjerdedels sekel sedan kunnat förutsäga — gjort dödens
skördar bland dem sjelfva bitrare, än frostnätternas härjningar på våra
åkerfält hittills det varit. Ty så tung än en sådan sorg må
kännas, uppväges den dock vida vägnar af lyckan, hedern för
fäderneslandet, att vi fått se de forna tomrummen fyllda genom
dylika representanter af finsk intelligens. Tegnér sjunger om
buruledes ttnya hjertan växte i nationen” under inflytelsen af
Gustaf den tredjes spira. Den trollstaf, som framkallade auya
hjertan71 i detta lands artistiska iifsfunktioner, var föga nog
Nikolai» väldiga spira.
Ur finska folkets eget stora hjerta växte de upp.
Förunderligt är det att se, huru denna ^talangernas
resning i massa’’ — om det är mig tillåtet att åter begagna ett
länge sedan framkastadt ord — förebådas här och der af
enskilda företeelser åt samma håll. Utan ledning vid sina
sträf-vanden, utan uppmuntran af ett allmännare deltagande, oftast
kämpande med ytterlig brist både på lekamligt understöd och
artistisk uppfostran, söka dessa banbrytare åt en inhemsk konst
med förtvifiadt mod, att rödja mark för sina nybyggen.
Det var en af dessa den finska konstens förkämpar,
hvilken lyckligare än de andra i den ädle grefve Rehbinder funnit
en beskyddare, den der både ville och kunde understödja
honom på hans sällsamma genombrytning från Justitias gårdar till
de artistiska — det var Berndt Godenhjelm, som först satte
penseln i den unga flickan Emma Gyldéns hand. Det behöfver
väl knappt anmärkas, att det ej var yttre behof, som drifvit
henne att utvälja målarekonsten till sin själs lustgård; och det
fältet skulle i alla fall varit på den tiden ännu det sista,
bvil-ket lofvade näringsämnen för menniskans alägre behof.’’’ Emma
Gvldén, liksom flera bland hennes jemnåriga, fördes då hän till
måleriet reflexionslöst, liksom ungdomen till sin första kärlek,
liksom blomman till solljusets möte.
Och likväl var det allvar i denna hennes lek med ljus
och skuggor, fast på annat sätt än hos hennes fromma
medtäfla-rinna Victorine Nordensvan. Det såg ut, som hade dessa två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
