Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortplantad från de kananeers stamfader, hvilken förhöll sig fräckt
emot sin egen fader, som planterat det vin, hvaraf äfven sonen
iick sitt mått. Dessa anmärkningar kunna omöjligen väcka mera
harm hos andra, än deras sanning hos oss sjelf väckt sorg,
Skulle vi likväl anse denna vår inhemska literatnrs armod lika
visst såsom en naturnödvändighet, som det fysiska armodet på
flera ställen i vårt land är det, så insåge vi derjemte
naturnödvändigheten af en undertryckt klagan häröfver. Ty en sådan
klagan öfver det oundvikliga vore ju endast uttrycket af den
yttersta feghet, som äskat ljud. Men vi vilja icke tro, att vi
i detta fall stå inför en naturnödvändighet, som enväldigt
kräf-ver undergifvenhet. Det öfverklagade armodet måste, åtminstone
till en del, vara ett sjelfförvålladt.
Sanningen häraf röjer sig ju äfven just i de företeelser,
med hvilka inan under glad stolthet slår omkring sig, när man
önskar hugna sig sjelf och andra med trösten, att den linska
literaturen i senare tid tagit „Lunkentus-steg“ framåt.
Fenomenet af ett framskridande är visserligen obestridligt. Men
träder man de förnämsta glanspunkterna deri närmare under de
klara ögonen, så visar det sig dock, att dessa strimmor endast
till ringa del skimra som gloria kring literaturens egentliga
pry-taners hjessa, Man talar mycket om „Kalevala“, om
„Kantele-tar“, om sju tusen ordspråk o. s. v. Och hvem skulle ej gerna
tala och återigen tala derom. Men hvarifrån glimmar denna
underbara isglimt, som midt i en frostig natur tjusar själens
öga? Det är försvunna århundradens vingslag, som uti skötet
af sjelfva det <iliterata folkets ishaf hopat dessa krystallklara,
skyhöga fjäll af andens skapelser. Och det är en enda man,
hvars ödmjuka, hängifna, stilla verkande, trofasta kraft försatt
dem på en gång inför samtidens och framtidens undrande åsyn.
Han skulle visserligen hafva rätt att, ifall det roade honom,
vara stolt öfver livad han ensam mäktat åstadkomma. Men
kunna väl vi andra med godt samvete tillvälla oss samma rätt?
Ekvad vi än härom må behaga besluta, lärer det ej kunna
bestridas, att han, liksom „Otavas“ entusiastiske, energiske
författare åt sitt håll, stått nära nog enstaka. Och det förunder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
