Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och icke född till stora ting. Äfven denna konsideration af
psykologiskt mensklig art tycktes understödja konstens förbön
för vår bjelte. Man har derför haft försyn atc låta honom
dokumentera sig såsom den sannskyldige Claes Fleming genom att
begå liksom för våra egna ögon de dåd, af hvilka historierna äro
uppfyllda. Historiens anspråk har man likväl derför för ingen
del velat jäfva. Nästan alla i stycket handlande personer
bevaka historiens rättigheter, i det att de tala mer eller mindre
illa om Claes Fleming, så länge de ej genom hans närvaro känna
sig kufvade af hans själs allsvåldiga öfvermakt. Blott Kern,
missdådaren, konungamördaren gör besynnerligt nog ett absolut
undantag härifrån. Hans af samvetsqval söndergnagade sinne
tyckes nämligen känna det lifiigaste behof att rättfärdiga de
personer, hvilka skördat vinning af det brott, hvartill han i en svag
stund låtit sig förleda. Men stigande fram persouligen inför
hjelten tvingas de dock alla att coucha för den i grunden
likväl af själsadel uppburne herrskareviljans tjusningskraft, hvilken
vi sökt teckna hos Claes Fleming, och förutan hvilken det har
varit oss rent af omöjligt att fatta, huru en finsk baron kunnat
spela den nästan verldshistoriska roll, hvari han ej blott
uppträdde, utan hvari han ända till dödsminuten förmådde hålla sig
upprätt. Endast tvänne bland de i stycket införda personerna
spjerna med större framgång mot tryckningen af Claes Flemings
öfverlägsenhet: den ena ända till inemot slutet, den andra allt
igenom. De förre är den löse, slappe, ehuru af flärd uppblåste
hofmannen Radzivill; men äfven han måste omsider buga sig
för den starkare viljan, understödd den gången af en makt,
hvilken polacken hade lika litet lust att erkänna som den moraliska.
— Den andra deremot erkänner ej, vet ej af någon jordisk
myndighet, för hvilken hon skulle böja sig: ty hon är en
personifikation af folkhatets, den allmänna och enskilda
hämndkänslans oeftergifliga anspråk. Också är det för henne, men
blott för henne Claes Fleming bäfvar liksom af instinkt och —
faller till iöga. Då frågan här händelsevis hvälfver sig kring
kexan, vilja vi i förbigående anmärka, att recensenten ej fullt
riktigt uppfattat saken, då han menar, uatt hon ljuger för Fle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
