Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känner sig derför på ett välgörande sätt lättad, då en helsosam
explosion raskt gör luften klar.
Ehuru stycket ej är vidlyftigare än ämnets beskaffenhet
erfordrar, vore det obilligt, om man klagade öfver brist på
hållning och färg hos de handlande och lidande figurerna. Sjelfva
den situation, hvari de dväljes, är en produkt af de äldres
karaktärer, och utan allt slöseri med ord förstår det, som säges,
att göra de olika lynnena väl igenkänneliga.
Jag förmodar, att författaren med full beräkning lemnat
en särdeles vigtig hithörande omständighet i en halfdager, mera
lämpud för aning än visshet. Att den så gladt anlagde
Ananias och den dystre Sylvester i intet hänseende ifrån
begynnelsen varit ämnade att mötas på samma jordremsa, som blifvit
för dem så vådligt trång, inses lätt. Men poeten har ej funnit
för godt att taga steget fullt ut och säga, att han låtit ödena
föra ihop representanter för olika folk, hvilka, ehuru tagna om
bord på samma galeja, påstås icke kunna må rätt väl utan att
knuffa hvarandra i putten. Att den ursprungligen så glade
Ananias, som är så vänlig och munter, att, när han vill slå till
en rival, han råkar klappa en helt annan person för pannan,
är af en helt annan sort än den djupt inbundne, sig sjelf och
andra binnikemaskartadt plågande Sylvester, är omisskänneligt.
Men huruvida denne har en tillräcklig portion tschudiskt
sjelf-medvetande i sig, må en finare känuare än jag afgöra. Men
att Ananias vidlåtes af en god dosis vikingalynne, tror jag mig
deremot begripa.
Den rättighet, den dramatiska poesin medgifver att belasta
Styckets bärare med skuld, har här rikeligen blifvit begagnad.
Men å andra sidan har skyldigheten, att låta ett försonande
afskedsljus på dem falla, ovanligt vackert äfven gjort sig
gällande.
Jag åtnöjer mig att härpå åberopa blott ett bevis.
Anton, familjens yngsta planta och foster af både hat och
kärlek, visar anlag att åt hvartdera hållet gå långt. Men det är
dock kärleken, som får öfvermakten. Pilten har i kyrkan hört,
att femtio rubel utlofvas åt den, som tillrättaskaffar en från Si-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
