Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppå den kransen, hvilken förr jag sett
Kring samma tjäll. Och åter tycktes mig
Så ljuf dess lott. Den vissnat bort i våren;
Men i sin undergång en gärd den lemnat
Till dalens fägring och dess söners fröjd,
Fast blott en blommig graf af dalen skänktes
At honom; fast ej någon tänkte mer
Derpå, att han sitt vårbelysta lif,
Det hastigt slocknande, för deras glädje
Så gerna gifvit; fast de honom glömt,
Liksom ej han också sig nånsin gladt
At denna sol, som nu i all sin skönhet,
I sommarns kröningsskrnd, ibland dem dröjer.
Räddningen.
Det är och "blir en annan makt, som styrer
Förståndets man och fantasins martyrer.
Tifpitr.
Lärka, vårens lösta tunga,
Du naturens röst, som tidigt
Frigjorts ifrån vinterns trollmakt,
Ifrån dvalans stela famntag:
Hvem gaf dina vingar kraften,
Dina svaga vingar driften
Att på eterns hölja kryssa
Mellan jordens svarta klippor,
Mellan solens eldorado?
Sjelfva solen sjunkar mattad
Ned ifrån omätligt höga
Vågen, som har djupt inunder
Sig till botten hela jorden;
Sjelfva vårens fria vindar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
