Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men utaf den förr ej sedda tåren
I sin faders öga uppskrämdt, barnet
Knyter späda armar kring hans nacke,
Spörjande, hvaröfver han må sörja.
ttFör dig, arme, sörjer jag, för dina
Många syskon och den mor, er födde.”
Lik en höstils brutna gny, kring läppen
Hviner halft framviskad denna tanke
Utan att till ord helt sammanfrysa.
För att fägna fadren barnet pekar
På det fält, der solen, högre stigen,
Sköt med gyllne pil de hvita blommor,
Som från jordens svarta öga natten
Torkat bort och vid halfmogna axen
Fäst, till sorglig prydnad för en morgon.
Stela jordens tårar, de sig velat
Höja undan kölden, undan stoftet
Och i ljusa rymders värma lifva
Upp sin egen matta värma — bilda
Sig till fägring, fröjd för något hjerta.
Men för tunga voro de att lyftas
Genom dimmans låga, lugna himmel.
Köld dem mötte i det toma rummet,
Tryckte neder de förmätnas sträfvan
Och dem foimadc till bleka blommor,
Utan doft och utan kraft att väcka
Helst den kärlek, som ändock dem gifvit
Lif så mycket, att de kunde — dö.
När med brustna blomblad ned de föllo,
Sjönko formlöst, sorgligt ned i tårar
Dit, hvarur de nyss först uppåt sträfvat; —
Då med vemod bondens tår dem följde.
Och han tänkte: ej jag er anklagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
