Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så hon sade. Men ett hånfullt, löje,
Helgerånande, af afund ammndt,
Flög kring skaran, hvilken djupt sig bugat,
Som på träskets gröna bölja irrsken.
Majestätisk reste sig Elrira,
Majestätisk: ty nr blicken talte
Denna makt af oskuld oe.li af skönhet,
Som den fräckaste med blygsel krossar.
Klädd i sådan höghet, stolt hon säger:
aAf Ert tal jag rikligt blifvit hugnad;
Hvem fördristar sig att mig ej unna
Några ögonblick, dem jag vill egna
Åt de dystert ljufva toner, hvilka
Främlingen uti sitt varma lijerta
Från sitt isbeklädda hemland burit?1-’
Vändande sin vreda blick från henne
Emot sångarn, tigande gick hopen.
Ensam stod Rudolfo för Elvira,
Såsom juliqvällens enda stjerna
Blickar trånfull mot den sköna jonlen.
Uti salarne, der sorlets hvirflar
Nyss sig rört, som fallande kaskadens,
Smög med stilla fjät allenast tystna’n,
Lyssnande på lampans matta Hämtning.
Men Rudolfo bröt den först: ¡¿Elvira!11
Så han hviskar, Jia- ej ren vi stigit
Ner i dina fäders stolta grafvar?
Se! Ej något väsen mera lefver
Kringom oss. Mig döden liafver gifvit,
Hvad af lifvet jag ej vågat hoppas.
Biira icke dessa pelarrader
Griftens livalf? Hur skulle väl Elvira
Annars sitta ensam vid min sida!
Men känner ju din andes susning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
