Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fält, som närmast låg, i drifvor höljdt,
Af himlens skur och dagg hlcf fåfängt sköljdt.
I ingen form derur det lifvct tinar,
Som klämdt af stela barmen evigt tvinar.
Och vandrarn trampar derpå med förakt
Och harmas, att det pryder ej den trakt,
Dit skaparns vrede det behagat kasta.
Och till att spränga bort det vill man hasta.
En hvissuad mossa härmar sorgligt der
Det guld, som tegen snart, som himlen bär
Nu re’n. Ej källan blickar der och talar
På en gång känslans språk i gröna salar.
Dess barm af gråstenspantsar utan färg
Förtrycks. Men cj det kan likt andra berg
Bland molnen dölja högt sin kala lijessa
Och omkring den som lockar fästa dessa.
Af våren kan det ej ens löften få,
Som under sonnnarn i fullbordan gå.
På knä vid hårda jordens barm det ligger
Och blott om mull för sin jordfästning tigger.
Förgäfves! Jorden, som så mycket slöt
Emot dess vilja i sitt djupa sköt,
Du öde häll, ej öppnar sig, ej höljer
Din obegrafna kropp och såren döljer.
Din vår är vintern. När i vingadt lopp
Kring bleka blomstren hvita fjärlars tropp,
Uppå naturens graf, till dansen ilar,
Då blir du likt allt. annat, som der hvilar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
