Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förstulna blickar, kastade bak slöjan,
Som blott försynens bordt få genomtränga.
Men smärtan, att det förutsagdas ankomst
Skred på ruinerna af menskolvcka,
Sin bitterhet i svaret gjöt jemväl.
¿En vinter blott förgått", förtäljer tiggarn,
¿Se’n uppå samma plats, der nu vi stå,
Ur nattens dunkel upprann i ett sinne
Den klarhet, hvaruti det såg förut
De bistra öden, som i dag fullbordas.
Här gafs en oföljd varning åt en man,
Som värmd af ungdom, vänskap, kärlek, lycka,
Gick vänlig mellan glada skarors kvimmel,
Liksom en blomsterånga mellan blommor.
Fly, sades honom, platsen, der Ni vandrar;
Ett rysligt ödes visshet här Er hinner.
Mot profetian log han då ett löje
Likt det, hvaraf en spådom möts, som sjunges
Väl på Fenices tiljor. — Men i dag
Ej ler han mer vid samma spådoms minne’1.
¿En siare han sjelf är äfven: men
Hans öga för det kommande är blindt;
Blott riktadt in i det förflutna flammar
Dess ljus i klarhet, och förbrunna känslor
1 detta varma sken ur askan stiga.
Du väl den ende är bland dem, som älska,
Som modersmål det språk, hvarpå Francesca
Da Rimini sin klagan gjutit, och
Ej namnet känner på dess ädle skald.
Ett hjerta mera varmt och rent ej slår
För denna sköna halfös väl än hans!“
¿Ej såsom Silvios barnsligt fromt är sinnet,
Som lifvar denne vän invid hans sida,
Han, hvilken bär sitt ödes ogunst trotsigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
