Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som lian en furstes bära skulle. Men
Så ädel är nu re’n hans håg som deras,
Dem blott i häfdatecknarenes spegel,
Förskönade, man troende får skåda1’*).
✓ Så tiggarn, stolta fäders ättling, slöt,
Men i hans själ en rysning utaf sällhet
Flöt ifrån minnets källor. Strömmen förde
Hans alla tankar till de stora stormar,
Som stärkt hans gamla stamträds rot. Och stunden,
Som lefver nu, dött med sin nöd för honom,
För livilken hädangångne dar blott lefva.
Men SHart på nytt tar stunden ut sin rätt
Uti hans sinne som i alla desses,
I livilka stundens slag ett genljud söker,
Likt dunderslaget uti nära berg.
Hvem linnes här, hvars liufvud det ej kunnat
Så drabba som de tvännes, öfver livilka
Det störtat ned V Hvad nu de lida, är
Långt mera en symbol än straif allenast.
För handlingen ej desse männer danats,
Men blott för lidandet. Se, huru troget,
Hur stort mot sin bestämmelse de svara.
De veka händer, livilka tecknat af
Så lierrligt bilder, målade af snillet
På själens grund, de bära bojans tyngd
Så ädelt, som den vore blott en ring
Af fosterlandet skänkt som prof på kärlek.
Anklagelserna trycka tunga, skarpa
På deras nacke; dessa gifva snart
Väl rum åt bilans ännu större skärpa.
*) Silvio Pellico omtalar sjelf den på Markustorget till lionom
ställda förutsägelsen, som i texten biifvit poetiskt behandlad. —
Maroncelli hette, såsom bekant är, den vän, hvilken med Pellico
delade schavottens upphöjelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
