Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HafVet efter ötormen.
Till skaldinnan Eurfoxia Eostoptschin.
Från din klippstrand svarta skuggor falla,
Som från ättestnpan kämpen ned;
Dina vågor dock ej mera svalla:
Du af stormen vann ett verldshafs fred.
Strålar leka på din spegelyta,
Och Du tar dem i din djupa barm:
Klarare dervid dess böljor flyta,
Men ej bländad slår den våldsamt varm.
Det är stiltje: dock lik azurrundens,
Hvilken vidtar, der Du höjer dig.
Molnen jagas öfver den af stundens
Nyck, men finna der ej hem för sig.
Du har ro: dock ej som jättestaden,
Sen dess prakt — af flamman tärd — var all;
Ej du står lik brända pelarraden,
Böjd mot stoftet, bidande sitt fall.
Fritt du kan ännu slå upp ditt öga
Lika stort och klart, som något än
Blickat har från jorden mot det höga,
Återspeglande dess blick igen.
Djup du är: dig kunna stormar skaka,
Som ej tränga genom grushöljd mark;
Lugnet kan du hämta dock tillbaka,
När du vill; ty du är äfven stark.
Vandringsmannen såg, hur hafvet blänkte
Efter stormen nti morgonglans:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
