Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och de, som aldrig mötts på glädjens bal,
Hvarann ge handen på den hed, så kal,
Der nöden lifvets alla ytor jemnat.
Vdr äldåte Veteranå ntjaråqväll
1862—63.
Qväll det blir; men ej den knappa dagen
Är det blott, hvars öga slutes till:
Aret ock, med hemska anletsdragen,
At vårt öde nn oss lénina vill.
Mera sorg det gaf, än att vi skulle
Sörja, då det går till nattens hem:
Stöder resas väl på griftens kulle
Åt tyranner; men hvem sörjer dem?
Dock fast året dör, ett arf det lemnar,
Som nog räcker till att skifta på!
Kår dess vilja, hon till öken jemnar
Alla fält, der lifvets skördar stå.
Arfvets första lott ju heter: nöden.
Rik som lifvet sjelft på barnens hop;
Blott det sista ibland dessa, döden,
Qväfver grundligt modrens klagorop.
Vid sitt julbord, stäldt på moar, sitter
Äldste veteranen nu som bäst.
Klaga, som ett yngre slilgte, gitter
Ej den gamle, fast han fått till gäst
Hungren — en kamrat, som icke är det
Sc’n i går först. Ofta den ju fram
Honom ledt till skogen, der han lärde
Taga bröd och bord från samma stam. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
