Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätt bestämd verklighet har hon upphört alt vara i och med
detsamma hon öfvergått till en annan. Skilnadon mellan de
olika slagen af verldsförnuftets verkningar skulle då blott
bestå deri, att i de högre verksamheten på ett mera likformigt
sätt framträder, och således likheten mellan verkan och
hennes närmaste o.rsak är större, än mellan tvenne i omedelbart
sammanhang stående verkningar af lägre slag. En sådan
varaktighet skulle dock icke vara någon verklig enhet. För
möjligheten af många verkliga enheter måste förutsättas, antingen
att verldsförnuftet genom en särskild verksamhet
sammanbinder vissa verkningar till en varaktig enhet och vissa till en
annan, eller ock att det ursprungligen i verldsförnuftet finnes
en mångfald af särskilda enheter, hvilka kunna ur sig
utveckla en mångfald af följder eller verkningar. Olika
riktningar i verldsförnuftets rörelse hafva Stoikerna väl antagit,
men man finner dem icke hafva satt detta antagande i något
närmare sammanhang med läran om enskilda väsendens
varaktighet. De olika riktningarne uppkomma derigenom, att
verldsförnuftet utvecklar sig till sig och ur sig (nqog éavtå
xal ¿g avzovj Ttqådoa xai onidoa). Det är väl härigenom
klart, att mångfalden genom den ena af dessa riktningar skall
frambringas och genom den andra återföras till enheten eller
upphäfvjs, samt att, såvida begge riktningarne alltid måste
finnas, det aldrig kan finnas en mångfald utan enhet, men
denna enhets varaktighet är dermed icke förklarad, utan det
synes tvärtom vara naturligt, att enheten oupphörligt
förändras eller blifver en annan. Enhetens varaktighet skulle
nem-ligen innebära, att rörelsens båda riktningar skulle under en
längre eller kortare tid förblifva i oförändradt förhållande till
hvarandra, hvilket åter icke är möjligt utan ett afbrott i
rörelsen. Om ock detta afbrott icke skulle innebära rörelsens
upphörande i hela- verlden, utan blott i vissa delar af henne,
så står dock antagandet deraf i uppenbar strid mot läran
om urväsendets oupphörliga verksamhet i hela verlden. Ville
man häremot invända, att de särskilda enheterna äro i
verksamhet, såvida de åstadkomma verkningar, så skulle man
dock drifvas tillbaka till frågan om denna verksamhets enhet,
hvilken såsom enhet måste ega varaktighet och derigenom å-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
