Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Beryllkronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hit?»
»Ja, jag tror han kommer för att rådfråga mig. Jag tycker
mig känna igen symtomen ... Å, sa’ jag dig inte det!»
Mannen rusade i samma ögonblick pustande och flåsande
fram till vår port och ringde på klockan, så att det genljöd i
hela huset.
Några ögonblick därefter stod han i vårt rum, fortfarande
pustande och gestikulerande men med ett så stelt uttryck av
sorg och förtvivlan i blicken, att våra leenden på ett ögonblick
förvandlades till uttryck av fasa och medlidande. Under en
lång stund kunde han icke få fram ett enda ord, utan svängde
på kroppen och rev sig i håret som en människa, som håller
på att förlora förståndet. Därpå sprang han plötsligt till
väggen och började slå huvudet så hårt mot den, att vi båda
rusade fram och med våld drogo honom ut mitt på golvet.
Sherlock Holmes tryckte ned honom i en fåtölj och sittande
bredvid honom klappade han honom på handen och pratade med
honom i den lätta, lugnande ton, som Holmes så väl förstod
att använda.
»Ni har kommit hit för att anförtro mig era bekymmer, inte
sant?» sade han. »Ni är alldeles uttröttad av er hastiga
promenad, men om ni nu sitter stilla och hämtar er litet, så blir
ni nog snart i stånd att berätta mig hur det är fatt. Det
skall bli mig ett nöje att göra allt vad jag kan för att tjäna
er.»
Mannen satt en minut eller mera med tungt arbetande bröst
och kämpande mot sin sinnesrörelse; därpå torkade han sig
med näsduken i pannan, pressade ihop läpparna och vände
ansiktet mot oss.
»Ni anse mig förmodligen för galen?» sade han.
»Jag ser, att ni har något svårt bekymmer», svarade
Holmes.
»Det må gud veta att jag har! — ett bekymmer så oväntat
och förfärligt, att det är nog att beröva mig förståndet. Den
offentliga skammen skulle jag kunnat stå ut med, ehuru jag
är en man, vars karaktär hittills varit utan fläck, och husliga
sorger måste vi alla vara beredda att bära; men att båda
delarna skulle komma på en gång och i en så fruktansvärd
form, har upprört mig ända i djupet av min själ. Det är
dessutom inte mig ensam det gäller, några av landets högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
