Ervalla bruk 50 sidan att vald osmund stod i högt pris, 3 mark — 1 daler lispundet, och å den andra att allmogen i stor skala och isynnerhet av västgö- tarna tillbytte sig mjöl, malt, vallmar och allehanda annan väv, ost etc. »emot osmundh pundetals, handlandes dermedh som medh reede penninger». Förbud mot osmundssmidet skulle medföra att tillförsel av dessa viktiga varor utebleve och skulle orsaka större olägenhet än den »afödning av så ringa kohl och afbränning af järnet», som detta smide särskilt medförde.?) Brukets senare öden skola till sist i all korthet beröras. Huru länge Robert Petre fortsatte med sitt arrende är mig obekant. Det ovan re- fererade kontraktet omfattade, såsom redan meddelat, 6 år och ut- löpte alltså med 1667 års utgång, men fortsättning av arrendet var i avtalet förutsatt. Grevinnan Sigrid Bjelke bibehöll äganderätten till sin död 1679, varefter — såsom ovan påpekats — hennes dotter Eva Horn, gift Bjelke, efterträdde henne i denna egenskap. Dock får hen- nes man även ibland i handlingarna uppbära ägarens roll. Sålunda heter det i en år 1684 daterad uppgift av bergsfogden Petter Geijer att »Erfwala hammar, bestående af 1 hammare och 2 härdar, på frälse ägor belägen, tillhör hans excell:tz her Nils Bielke samt hafwer stoor ström och äger skiön skogh, dock kiöper något ibland». — Är 1688 befinnes bruket stå under chefskap — förmodligen på grund av ar- rendeavtal — av assessorn, sedermera kommerserådet Niklas von Preutz, ty det året i december erhöll han av Bergskollegium tillstånd att reparera hammaren.!9) Han utvidgade driften år 1695 med knipp- hammarsmide. Är 1716 avled greve Nils Bjelke. Som ny arrendator är ett par år senare en bokhållare Petter Bergmarck!!) angiven. 1719 måste bruket pantsättas av änkegrevinnan Eva Horn. Följande år 1720 måste ena härden ödeläggas på grund av kolbrist och år 1738 förbjöds ägarinnan mot högt vite att använda annat än egna kol, som emellertid beräknades räcka till 345 skeppunds årligt smide eller samma kvantitet som av gammalt varit tillåten. — Hon avled år 1740 och bruket kom därefter I i greve Jakob Ernest Creutz” ägo. Är 1777 angives knipphammaren vara ödelagd men stångjärnssmidet 2) Memorialet är avtryckt i Johansson, Johan, Noraskogs arkiv I. Stockholm 1889— 91. Sid. 598. 10) Om Bergskollegiets starka ingripande till reglering av smidets omfattning i Bergsla- gen se Boethius, B. Hammarkommissionerna på 1680- och 1720-talet. En Bergsbok till Carl Sahlin. Stockholm 1921. 11) Titeln bokhållare användes under 1600-talet vid bruken ofta om högste tjänste- mannen, motsvarande den senare mera vanliga inspektorstiteln.