Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avhandlingar - Hans Hylander: Dædalus 1931—1973
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anknytning till Christopher Polhem, och annat var väl ej att vänta av
Tekniska Museet som arvtagare till Kongl. Modellkammaren. Denna
institutions historia är långt ifrån utforskad. I Dædalus 1959 lämnade
Arvid Bæckström till hjälp för framtida forskare en sammanfattning
av vad man då visste om Kongl. Modellkammaren. Ett föremål i
museet, som man känner mycket väl både till konstruktion och
historia, är ”Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjärnsund”. Det var
titeln på en avhandling av Dag Trotzig i Dædalus 1938, i vilken
klockans öden skildrades från 1766, då den sattes upp i kyrkans torn
och till 1937, då den fick sin plats i museets maskinhall. Hur den
verkstad såg ut, där uret en gång tillverkades, fick läsarna av
Dædalus 1940 en föreställning om genom Torsten Althins uppsats
”Stjernsunds manufakturverk 1729”. Uppsatsen bygger till stor del på
dokument i museets arkiv. Ett kuriöst föremål med en kuriös historia
beskrev Sven Sköldberg i uppsatsen ”Christopher Polhems Konstige
Tapp” i Dædalus 1939. Låstappen, som den också kallades, lär ha
uppfunnits för att hindra oärligt husfolk att olovandes tulla husets
brännvinsankare och vinfat. Den hade beskrivits tidigare, först av
Emanuel Swedenborg i hans ”Dædalus Hyperboreus” 1717 och
sedermera av bland andra Johan Carl Wilcke, professor thamianus vid
Vetenskapsakademien, i dess handlingar 1780. Den visades för
allmänheten så sent som 1866 på det årets Allmänna Industriutställning
i Stockholm, men tycks sedan ha försvunnit. Den store samlaren Carl
Sahlin sade sig ha sökt efter den hela sitt liv, när på 1920-talet två
exemplar nästan samtidigt återfanns och hamnade i Tekniska Museet.
Någon praktisk användning fick den kuriösa inventionen nog aldrig;
Wilcke ansåg en orsak vara ”brist på nog dyrbara drickesvaror,
hvilkas bevarande lönade kostnaden”. Det hindret för uppfinningens
nyttjande är numera undanröjt, men i stället har det uppstått en
påtaglig brist på tjänstefolk och brännvinsankare. En annan av Polhems
uppfinningar, vars nytta inte ansågs svara mot kostnaden, beskrevs
1964 av Marie Nisser i en detaljrik avhandling om ”Christopher
Polhems modell till ett skeppsupphalningsverk”, varmed ådagalades, att
man varken behöver vara karl eller skeppsbyggare för att föra en så
speciell uppgift i land. ”Christopher Polhems skärmaskiner för
urhjul” togs däremot i bruk och beundrades mycket. De beskrevs 1949
av Sten Lundwall. Efter 1964 tycks ingen författare ha känt sig
frestad av det outtömliga ämnet Christopher Polhem och hans verk.
Tekniska Museet äger ett sällsynt rikligt och mångsidigt material
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
