Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teknikhistoriska notiser - Sven Jansson: Polhemsmonument med förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknikhistoriska notiser
remitterats till arkitekt Johan Fredrik Åbom (1817—1900) för yttrande, sam-
manträdde kyrkorådet igen den 28 mars till begrundande av arkitektens svar.
Det innehöll nämligen inte bara ett tillstyrkande av Redtz 13 000 rdr. för målning
av all träinredning, marmorering av predikstol och altare samt förgyllning med
äkta guld av allt som förut varit förgyllt. Det rymde därutöver ett digert tillägg
med ritningar och förslag till kyrkans ytterligare försköning: två målade kor-
fönster (Joseph Lejas Pariserbazar rekommenderades som leverantör), gipsorne-
ring i valv, ornerad orgelläktare, nya bänkar — 24 000 rdr. ovanpå Redtz blyg-
sammare nota kostade arkitekt Åboms propå. Ärendet gick till kyrkostämman med
tillstyrkan av det blygsamma, avstyrkan av extravaganserna. En månad senare
hölls stämma, och där talade rektorn för folkskollärarinneseminariet vid
Björngårdsgatan, Fredrik Sandberg (1833—96), varmt för den åbomska reno-
vationsplanen. Han möttes av återhållsamma eller helt avvisande röster. Men två
stöttepinnar i församlingen ryckte upp vid hans sida: kyrkorådsledamöterna
bankdirektör Albert Norman, verkställande direktör i Handelsbanken, och
kanslisekreterare C. A. T. Ädelgren. Hela pålägget lyckades man inte slå igenom,
men man pressade upp till en kompromiss på högst 26 000 rdr., som vid omröst-
ningen segrade med 136 ja mot 102 nej. Majoriteten hade mot den grå sparsam-
heten framgångsrikt demonstrerat sitt sinne för kyrkorummets prydande. Två av
falangens främsta, hrr Norman och Sandberg, utsågs att företräda församlingen
i arbetsledningen.
Pendang och parallell
Den 27 maj inleddes arbetena i kyrkan och pågick ända fram på senhösten —
först den 10 november öppnades kyrkan åter. Det var under denna period av
nyinredning och upputsning som någon i den inre kretsen råkade erinra sig att
Christopher Polhem begravts i kyrkan. Nästa steg i tankegången blev att tillfället
nu vore lämpligt att skaffa fram den minnesvård som saknades över den store
mannen och samtidigt fylla tomrummet på korväggen mitt emot den där Berchs
epitafium hängde. Sedan lockades funderingarna in på pendanglinjen: ett Pol-
hemsmonument till form och gestaltning i full överensstämmelse med den vackra
berchska ”tavlan”.
Samhörigheten var för övrigt inte enbart pendangmotiverad. Polhem och Berch
tillhörde samma tidsskede, om också den senare, född 1706, var hela 45 år yngre.
Ett par år var de kolleger i Vetenskapsakademien — från 1749, då Berch invaldes,
till Polhems död 1751; Polhem invaldes redan stiftelseåret 1739. Berchs vän
Jean Rehn, som efter Berchs gravsättning den 27 december 1777 komponerade
gravvården på södra korväggen, kunde väl tänkas tjugofem år tidigare ha anlitats
även för Polhems gravvård (som sedan bränts till grus och aska), men då hade
hans smak ännu inte letts över från rokoko till nyantik, och utformningen hade
blivit en annan. Spekulationer härom torde emellertid sakna verklighetsgrund,
eftersom Rehn ingenting nämner om något Polhemsepitafium i sina egenhändiga
förteckningar över utförda arbeten, publicerade av Gustaf Upmark i Sankt Eriks
årsbok 1925; Berchs epitafium är däremot upptaget bland hans verk i Maria
kyrka. För dem som 1878 funderade på att hylla Polhems minne räckte det i alla 115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
