Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teknikhistoriska notiser - Sven Jansson: Polhemsmonument med förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknikhistoriska notiser
händelser med att i skrifterna finna bevis på att det verkligen var sant som det
var sagt om Polhems sista vilorum, för att sedan följa den närmaste förebilden.
Församlingens nyss antydda representation i arbetsledningen bestod av två
kontrollantkommittéer: en för det nya orgelverket med bankdirektör Norman
i spetsen och en för övriga arbeten med rektor Sandberg ”verksammast”, för att
citera Dagens Nyheter. Som tredje man i högsta ledningsgruppen var kyrkoherden
självskriven, teologie doktorn och hovpredikanten Josef Nordlund (1846—85).
Med all tillbörlig vördnad för lärdom och ställning, men i kritiska lägen orubbligt
företrädande Hans Majestäts Lojala Opposition, följdes alla åtgöranden på bygg-
nadsplatsen av de båda kyrkvärdarna: grosshandlare Åke Jäderlund och hand-
landen P. Wretblad. Båda tillhörde byggnadskommitterade, som hade rektor
Sandberg till ordförande.
Ett värdigt minne i cement
När allt var vederbörligen klarerat om Polhems gravsättning gick man frejdigt
till verket. Det gällde att vara försiktig med slantarna, i synnerhet som man var
i färd med att gå utanför programmet. Man stannade för en lösning som tillfreds-
ställde alla ekonomiska krav och som man i varje fall fann bättre än ingenting.
I ett nytt och utvidgat kontrakt med byggmästare Redtz, undertecknat den 6 juni
1878, står insmuget: ”. . . anbringande under vänstra korfönstret av ett monument
av trä, målat och förgyllt i likhet med det till höger om altaret befintliga . . .” Där
står ingenting om Berch och ingenting heller om Polhem, men platsen är den som
sedan blev hans.
Till det mysteriösa i historien hör att detta trämonument nästan omedelbart
tycks ha blivit omtalat som gjort av gips och i kyrkoprotokoll redan följande år
regelbundet kallas gipsstomme, medan det i själva verket var gjutet av cement.
Byggmästare Redtz var inte främmande för det nya material som kommit i ropet
och på progressivt fackmannahåll sattes högst och främst för praktiskt taget alla
ändamål, inräknat gjutning av konstföremål. Bland kassaverifikationerna i kyr-
kans böcker för 1878 och 1879 finns belägg på att Redtz använde cement vid
reparationer. Senare avslöjas att han gjorde det även för ”trämonumentet” och
därmed, enligt nyväckta vittnen, lyckades bereda ett ”till form, färg och glans
med Kolmårdsmarmorn förvillande” likt och i det hela ”värdigt minne åt
Christopher Polhem”.
Att Redtz själv skulle ha dolt sitt självrådiga materialval med dunkelt tal om
gips är endast en obevisad gissning. Faktum är emellertid att gipshypotesen hölls
för sann ända till 1882, då den verkliga sanningen om cementen på ett dramatiskt
sätt bröt fram i den efterföljande Polhemskommittéaffärens slutskede. Till detta
och den tidens ”cementfeber” blir anledning att återkomma.
Sedan reparationsarbetena avslutats uppdrogs på kyrkorådssammanträde den
25 oktober 1878 åt bankdirektör Norman att ordna besiktning av orgelförgyll-
ningen. Han anmodade genast ingenjör Werner Cronquist att ombesörja förrätt-
ningen, som troligen utfördes ganska snart. En notis i Dagens Nyheter den 5 no-
vember ger möjligen närmare datering. Där berättas att orgel- och övriga repara-
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
