Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
som sin far — som de alla nu i det afgörande
ögonblicket gjorde:
»Du är då i alla fall först och främst min
bror.»
Marion, som ingen af dem tycktes komma
ihåg, gick sakta genom den öppna dörren ut
på trappan. William, hvilken utan att vilja det,
alltid hörde och såg allt livad hon företog sig,
vände sig — plötsligt nervös och förströdd —
från sin syster.
»Göm det där, Anna, är du snäll,» sade ban
hastigt och packade henne åter bela famnen
full med linne, »så att mor inte får se, att jag
omöjligt kunde taga det med mig...»
Han måste säga farväl till Marion — ett
ord åtminstone — det var alltför onaturligt och
barbariskt att skiljas på detta sätt. Han blef
plötsligt otålig — ängslig för att hon skulle
undgå honom därute i trädgården.
Marion satt på det nedersta trappsteget —
helt stilla — med hakan i handen och
armbågen mot knäet. Hon var så fördjupad i sin
egen tröstlösa smärta, att hon icke ens hörde
honom komma förrän han stod bredvid henne.
»Jag ville blott... säga dig farväl...» Alla
ord tycktes honom i detta ögonblick så fattiga,
så alldeles intetsägande — han fann inga.
Hon reste sig upp, blek af förtviflan, men
mycket lugnare än ban.
»Farväl, William ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
