Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Han tog hennes hand hårdt i sin och böjde
sig djupt ned öfver henne. Hon såg upp mot
honom, hennes ögon voro så stora.
»Om du faller,» hviskade hon tyst, nästan
ohörbart, »så ... Jag kan gärna säga dig det,
ty du vet det i alla fall... Jag kan inte lefva
utan dig.»
Han såg ned och tryckte blott hårdare
hennes hand inuti sin. Tala var honom
alldeles omöjligt.
Ett par minuter stodo de tysta vid sidan
af hvarandra. Det skymde starkt och nymånen
stod dimmig och dunkel öfver Delaware med
en bred ljus ring rundtomkring.
»Månen drar regn,» sade William af gammal
vana, med sina tankar långt borta ifrån det
ban sade.
Han såg ihärdigt ut öfver landskapet, som
han kände så väl — hvar linje, hvar skugga.
Trots dunklet hade han aldrig sett det
alltsammans så tydligt som han såg det nu, de
öppna gräsplanerna med de enstaka stora träden,
floden och de låga kullarna bakom den. Det
liksom brände sig in i hans själ, och det, fastän
han i det ögonblicket egentligen inte alls tänkte
på hvad ban såg.
Marion vände sig om för att gå — inne i
huset hörde de gubben Hatting högt fråga Alida
efter William.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
