Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Hon blef alldeles desperat, retad, nästan
ond på honom.
»Menar!» sade hon häftigt. »Kan jag inte ...
jag, som andra...» Därpå tillade hon
långsammare, som ett argument, hvilket hon länge
gått med i tankarna:
»Hennes Nåd af Grafton har jag hört blef
skild från hertigen ...»
»I England, ja,» afbröt han kärft. »Men
sådant är omöjligt hos oss. Och dessutom ...»
Han tänkte: »Hur skulle någon kunna våga
att säga något sådant till Washington? Ingen
kunde våga det. Och nu!... Nu, då det för
hvar man gäller att ha rent bröd i påsen ...»
Marion märkte knappt att han afbröt sig.
»Ja,» sade hon bara fogligt och böjde hufvudet,
»jag har också tänkt det, att det omöjligt kunde
gå för sig i Philadelphia.»
»Men om jag inte kan bli din hustru» —
hon talade lågt, varmt, öfvertalande, med stolt,
öfvermodig och nästan oskyldig hänsynslöshet
— »hvad gör det? ... Mig gör det ingenting ...
A du,» hon talade ännu fortare, »låt mig bara
få följa med dig, vara där du är. Jag kunde
smyga mig efter hären, så att ingen visste hvar
jag fanns ... Jag kunde gömma mig i ett kyffe
i New-York, livar som helst. Där hemma kunde
de tro, att jag var död, ingen behöfde ju veta
något om mig mera. Men jag kan inte, hör
du, jag kan inte dag efter dag utstå att lefva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
