Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
kuskens skuldror, gällt instämde i männens
jubelrop.
Vid sidan af kareten, bredvid fröken Dorothy
Livingston, höll också fru Marion Hatting till
häst. Innan någon af de andra ännu gifvit akt
på William, hade hon sett honom komma. Han
var lätt att se — som en jagande svart skugga
tecknade sig häst och ryttare mot den röda
himlen öfver slätten — och Marion kände
honom på hållningen långt innan hon ännu
tydligt kunde skönja hans ansikte.
Deras sista samtal om natten på Johnson
Hall, hvilket annars icke varit ur hennes tankar,
tänkte hon i detta ögonblick alldeles icke på.
Stämningen — och ingen var så
omedelbart emottaglig för en stämning som Marion
Hatting — den glödande patriotiska entusiasmen
rundt omkring henne hade gripit äfven henne,
fört henne liksom bort från sig själf, högt öfver
sig själf. Vid general Mercers uppläsning hade
hon gång på gång känt sina ögon fuktas och de
innersta strängarna i sin själ dallra vid
oafhängig-hetsförklaringens starka och högstämda ord.
Men det var — tyckte hon — hela tiden William
och blott William hon hörde genom dessa ord,
hvilka en främmande man skrifvit och en annan
främmande man uttalat; det folk, som här
kastade oket från sina skuldror, det var Williams
folk, den här, som nu kämpade för sin frihet,
det var Williams här, det fädernesland, som nu
10. — Daggryning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
