Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Hans Excellens — därtill hela stabens
gunstling och allt i alla . . . Jag håller mig sannerligen
inte tillbaka och sparar heller inte mitt skinn,
när det gäller — det är inte för den skull,
men ... Je n’ai pas la chance, moi! som vår goda
Rosalie brukade säga.»
De sutto allesammans omkring den stora
brasan. Carl Adam Hatting hade under de
sista åren blifvit litet döf — han hade lagt
bort peruken och bar för värmens skull en
svart toppmössa af sammet ofvanpå det långa,
tunna, starkt grånade håret. Med hufvudet
framsträckt, litet lutadt åt ena sidan, satt han och
lyssnade ansträngdt på hvart ord William sade.
Hans gamla ögon voro liksom så ödmjuka,
när de hvilade på sonen, och han sade icke
mycket. William kände liksom ett styng i
hjärtat, hvar gång han såg på fadern och såg
hur förändrad han blifvit.
»Och general Lee, som de tagit till
fånga!...» sade Anna. Hon stod bakom
Williams stol.
»Ja,» sade han bara förströdt. »Gud vet,
om det egentligen är till någon vidare skada
för oss...» Han fortsatte icke. Evert hade
närmat sig Marion och sade något med låg röst
ål henne. William gjorde sig fri från sin
moder och från Alida, som helt ogeneradt
krupit upp i hans knä, och reste sig upp.
15. — Daggryning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
