Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
på klacken och tog ett par steg mot dörren.
I samma ögonblick stod Marion framför honom.
»Jag har pengar,» sade hon hastigt, »allt
det jag ärfde efter min far och efter Johnsönerna,
du vet...»
»Min kära Marion,» afbröt Evert henne
kallt, »det kan vara nog med att du mot min
vilja och utan min vetskap har gjort dig af
med din mors ganska dyrbara smycken —
din fasta egendom kan du lyckligtvis icke
komma åt.»
»Då har jag mitt guldkuvert, som jag fick
som barn, och mitt toalettsilfver,» sade hon
hastigt, icke precis trotsigt, men mycket
bestämdt. »Vill du ha det?» Hon hade lagt
sin hand på Williams arm och böjde sig emot
honom.
»Och riskera att bli tagen för tjuf, då han
försöker realisera dina saker i Dockstreet!»
inföll Evert lika obarmhärtigt. Nu, då ban såg
sin hustru vid Williams sida, kände han en
så bittert hatfull irritation mot brodern, att han
icke längre kunde behärska sig.
»Tack, Marion!» William lade lätt och
nästan kyligt sin hand ofvanpå hennes. »Kunde
Hans Excellens för arméns räkning taga emot
dina smycken, kan väl jag för samma ändamål
taga emot det du ännu har att gifva ... Ifall
du har juridisk rätt att ge bort det,» tillade
ban bittert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
