Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
»Det har hon inte,» sade Evert brutalt.
Han hade icke rört sig från sin plats. »Som
hennes man och förmyndare förbjuder jag det.»
Marion vände sig långsamt emot honom.
Hon stod rak som ett ljus emellan bröderna och
höll bägge händerna på ryggen inuti hvarandra.
»Drif mig nu inte till det yttersta, Evert,»
sade hon så lågt, att ban knappt kunde höra
henne, och åter blefvo hennes ögon smala under
de sammandragna ögonbrynen och de halft
nedfällda ögonlocken. »Du känner ju mig — jag
ville sälja mig själf, om jag kunde, för att skaffa
William det han önskar.»
Evert gick bort till henne — så nära att
hans skuldra rörde vid hennes. Deras
förtviflade ögon möttes.
»Jag förmodar, att du icke har någon annan
att sälja dig åt än mig,» sade han lika lågt,
med ett uttryck så förvridet, alt hon nästan icke
kände igen honom.
»Så köp mig dål» ropade hon desperat —
med en röst, som slog öfver och blef skrikande
gäll. »Det är bättre så. Frivilligt har jag ändå
aldrig kunnat gifva mig åt dig ...»
Midt för Everts ögon lade William lugnt
och mycket myndigt sin arm omkring Marions
skuldror och drog henne fast intill sig.
»Marion,» han såg ned i hennes ansikte.
»Nu tiger du. Detta är ju värre än döden att
höra på ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
