Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
»Nej,» mumlade hon ändtligan kväfdt,
modlöst och bittert, »jag visste det nog. Det finns
ingen hjälp ... Det finns ingen hjälp ...»
Därpå — liksom om hon plötsligt på ett
eller annat vis, genom sina egna ord, kommit
till besinning, lyfte lion upp sitt hufvud, och
med en djup suck drog hon baksidan af bägge
händerna öfver ögonen. Hon snyftade till och
satte sig utmattad ned i själfva trappan med
ansiktet gömdt i sitt förkläde.
William blef hjälplös stående framför henne.
Denna modlösa, sönderslitande, smärtfulla gråt,
hvilken så föga liknade hennes trotsiga och
stolta hänsynslöshet aftonen förut, smittade
honom själf med en bitter känsla af egen
vanmakt och lade öfver hans själ en tyngd af
förtvifladt själfförakt.
Ifrån en af de två höga utskurna dörrarna,
som förde in i huset, kom Evert ut i hallen.
Han blef ett ögonblick stående på tröskeln, då
han såg sin hustru och sin broder, men han
sade ingenting. Därpå vände han sig om och
låste dörren efter sig. Också den andra dörren,
som var låst, kände han på, innan han gick
fram till trappan.
Marion hade tagit bort förklädet från sina
röda och uppsvullna ögon. Hon slätade
mekaniskt på det och drog litet i de skrynkliga
spetsarna kring sina armbågar. Hon såg hvarken
på William eller Evert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
